De socialpolitiska åtgärder, som i stället skulle komma i fråga, måste för att fylla sitt ändamål vara vittsyftande reformer med kraftiga verkningar att nedbringa den familjeindividuella kostnaden för barnen och måste då samtidigt åstadkomma en viss klassutjämning åtminstone för just barnens vidkommande. Det kommer att gälla till exempel:
bostadssubvention för barnrika familjer;
allmän och kostnadsfri hälsovård för alla barn (inklusive psykisk hälsovård, tandvård och medikamenter);
fri skollunch åt alla barn;
prisrabatter å nödvändiga födoämnen för hemmavarande barn;
alla kostnader för skolgång avlägsnade: fria skolböcker och fri skolmaterial, skolskjutsar och skolhem där så behövas o. s. v.;
fria offentliga barnkammarskolor, barnkrubbor, kindergarten, eftermiddagshem, arbetsstugor, sommarkolonier etc. av hög kvalitet för att ge barnen en ändamålsenlig tillvaro de tider, då föräldrarna behöva avbryta bundenheten eller då barnen för sitt eget bästa behöva en annan livsform;
utbildningsstipendier för ungdom med begåvning och lämplighet för särskild utbildning, tillräckligt många för att möta behovet och tillräckligt stora för att verkligen betala livsuppehället under studieåren.
En viktig synpunkt i samtliga dessa hänseenden är, att det allmännas tillskott till barnavården ej bör ges i sådana former, att de få en nedsättande karaktär av fattigvård. Dessa samhälleligt bekostade barnavårdsnyttigheter böra därför i möjligaste mån komma alla barn till godo, oavsett föräldrarnas ekonomiska villkor, alltså utan behovsprövning. Eljest mista nyttigheterna psykologiskt i värde, och de kunna då ej heller väntas ha de åsyftade verkningarna på villigheten att föda barn. Här kommer den nya ideologien om nationens gemensamma ansvar
