Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/231

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Bostadsövervakningen är slappoch som i vissa trakter verkligen lyckats effektivisera dem). På landsbygden äro ju som vi visat bostadsförhållandena särskilt usla för statare och andra lantarbetare. I socknar med stor lantarbetarbefolkning utgöres emellertid ofta kommunalnämnden av godsägare och storbönder: det vore omänskligt att begära att de av sig själva skulle stimuleras att kontrollera egna eller varandras arbetarbostäder. Blott i ett par län finnas ansatser till en länsvis ordnad överinspektion.

I städerna finnas åtminstone regelbundet hälsovårdsnämnder och stadsläkare. I ett trettiotal städer har bostadsövervakningen fått en mera speciell organisation (bostadsinspektion). Men inte heller där fungerar bostadsövervakningen effektivt. Framför allt göres praktiskt taget aldrig inskridanden mot lägenheters överbefolkning, även om trångboddheten går över alla rimliga gränser (utom stundom, då trångboddheten beror på "inneboende"). För sådant ingripande kräves nämligen i gällande hälsovårdsstadga ej blott såsom vanligt "fara för hälsan" utan "större fara för hälsan", ett uttryck som i synnerhet med alltjämt rådande fysiologisk-materialistiska uppfattning om vad "hälsa" är. tolkats såsom praktiskt innebärande förbud för ingrepp mot trångboende.

Vill man förstå det djupare orsakskomplexet under denna tolerans och vaghet hos lagstiftningen och denna praktiska ineffektivitet hos bostadsinspektionen, har man att ta hänsyn till ett flertal olika omständigheter. På botten ligger som vanligt den 1800-talsliberalistiska föreställningen, att var och en skall få göra som han kan och vill med sina inkomster, så långt de räcka. Vill han själv bo - och låta sin familj bo - på ett uselt sätt, så bör det vara hans ensak. Var och en lever på sin egen risk. Denna falska individualism har emellertid redan måst vika på område efter område, och den kommer även att få göra det i fråga om bostadsförsörjningen. Det är ingalunda socialt likgiltigt, vad folk gör av sina inkomster - framför allt icke om de ha barn. Barnen ha dock icke gjort