detta dåliga val (om nu orsaken till den låga bostadsstandarden verkligen skulle ligga i ett socialhygieniskt felaktigt konsumtionsval). Och det är ganska naturligt, att de förslag om skärpt bostadslagstiftning och effektiviserad bostadsinspektion, som nu framlagts och som väntas bli framlagda under närmaste tiden, i första hand komma att bedömas såsom barnavårdsfrågor.
Bidragande till bostadsövervakningens ineffektivitet har vidare på många håll varit en för liten och otillräckligt utbildad personal. På sina håll brister det även betydligt i ledningens kompetens och framför allt i dess intresse och tid för uppgiften. Ledningen av bostadsinspektionen är ofta såsom en biförtjänst anförtrodd åt en person, som icke kan ägna över sig av intresse för saken, eller ingår såsom en bland många andra plikter för en tjänsteläkare, som på grund av anställningsform och tjänstelön stundom är tvungen att betrakta samtliga sina tjänsteplikter som en börda, vilken ej får beröva honom mer än nödvändigt av den tid han behöver för den privatpraktik, som han till stor del skall leva på. En annan betydelsefull omständighet som verkar i samma riktning är det underhaltiga sätt, varpå stadskommunerna själva mycket ofta sköta sina egna fastigheter och den trångboddhet de tillåta eller rentav föreskriva för de fattigunderstödda. Städerna följa i dessa båda hänseenden mestadels trångt ekonomiska hänsyn, och den kommunala bostadsinspektionen kan näppeligen gå hårdare fram emot enskilda fastighetsägare och icke hjälpsökande familjer än emot stadsförvaltningen själv och de av denna beroende familjerna. Såsom en bidragande orsak i synnerhet i vissa mindre samhällen framträder även överdrivet stora hänsyn till ägarna av de underhaltiga bostäderna.
Men huvudorsaken ligger dock på ett helt annat plan, nämligen i det förhållandet, att en stor del av de familjer, som bo i dåliga bostäder eller som bo för trångt, äro därtill tvingade av ekonomiskt nödläge. De ha icke inkomster
