Samhället och barnens bostadsnödhur viktiga dessa sistnämnda än äro. De psykiska skadeverkningarna redovisas i allmänhet blott såsom "otrevnad" och denna anses så naturligt förbunden med fattigdom att det utan vidare antas att fattiga människor både kunna och böra fördraga den. Med denna svepande term har man lyckats täcka över de djupgående psykiska och moraliska vådorna av fattigdomen i allmänhet och bostadsnöden i synnerhet.
På samhällets ansvar falla nu framför allt de vådor, som på grund av trångboddheten uppstå för barnen och de unga. För psykiskt labila barn betyder trångboddhet regelbundet en väsentlig fara. För det stora flertalet barn betyder den lika regelbundet om inte en uppenbar hälsofara så åtminstone en onaturlig, psykiskt och moraliskt snedvridande uppväxtmiljö, som särskilt ofta yttrar sig i sexuell brådmognad. Riskerna för det uppväxande släktets psykiska och moraliska kvalitet äro så stora, att det icke är socialt försvarligt att tillåta trångboddhet över en viss gräns. Och denna gräns får icke sättas alltför lågt.
Såsom ett bostadspolitiskt mål framstår från dessa synpunkter, att vi kunde tillförsäkra varje familj en lägenhet, som utom kök och ett rum för föräldrarna inrymde ett rum för pojkarna och ett för flickorna. Detta betyder, att en familjelägenhet skall vara minst tre rum och kök. I England, där, i trots av de ohyggliga slumkvarteren, den genomsnittliga lägenhetsstorleken är mycket större än i Sverige, har den bostadspolitiska syftlinjen inriktats på en minimilägenhet om fyra rum och kök.
Det ligger ännu långt utom möjligheternas ram att inom en närmare framtid förverkliga ett dylikt bostadspolitiskt ideal, även om vi ständigt måste hålla det levande. Såsom praktiskt minimiprogram måste vi inrikta oss på den allra värsta bostadsnödens avhjälpande. Detta skulle innebära dels utdömning av de hälsovådliga bostäderna, dels utrotandet av de svårare formerna av trångboddheten. Enkelrum eller enkelkök böra således icke längre tillåtas såsom familjebostäder. För familjer
