med tre eller flera hemmavarande barn, böra tvårumslägenheter föreskrivas. Genomförandet av ett dylikt minimiprogram kommer att hålla oss sysselsatta åtminstone de närmaste tio åren.
Men då komma vi tillbaka till frågan: hur skall det ekonomiskt kunna genomföras? Flertalet av de familjer, som leva i uppenbar bostadsnöd, ha icke inkomster nog stora och nog säkra att betala de erforderliga hyrorna för bättre och rymligare lägenheter, om de icke skola försaka föda. Det är som redan sagts alldeles givet, att det allmänna här måste träda emellan och i en eller annan form giva bostadssubvention.
Denna hjälpaktion bör helt inriktas på familjer med barn. Äldre ensamma personer äro av naturliga skäl mera sällan trångbodda. De leva visserligen ofta i osunda lägenheter, men under den övergångstid, varunder sådana lägenheter ännu måste bebos, måste åldringarna vika i konkurrensen med barnen. Åldringarna äro färdiga; de äro som de äro. Barnen danas däremot i viss riktning, och riktningen bestämmes i mycket av hemmiljön. Barnen skola bygga upp det framtida samhället medan åldringarna enligt naturens ordning skola dö. Därför är bostadsfrågan inte närmast ett försörjningsproblem utan just ett problem om folkets framtida kvalitet.
Det räcker emellertid icke med reformerad bostadslagstiftning, effektiviserad bostadsinspektion och bostadssubvention från det allmännas sida för fattiga familjer med barn. Samhället måste därjämte genom sina organ träda in för en energisk bostadsupplysning. Gjorda undersökningar[1]
ha klart ådagalagt, att en väsentlig del av slumbostadsklientelet icke är tvingat till bostadsnöd av ekonomiska skäl, utan bo trångt och uselt på grund av dålig bostadskultur. Och för kanske större delen av
- ↑ Den förut omnämnda offentliga utredningen, som bearbetat materialet från Göteborg (se särskilt dess kap. 3), samt en liknande undersökning för Lund av andre stadsläkaren, med. d:r Olof Johnsson, som inom kort kommer att publiceras i Nordisk Hygienisk Tidskrift.
