att åstadkomma den sammansmältning av eget initiativ och hänsyn till andra, som kräves för individuella insatser inom ett kollektivt samarbete, endast den skolan kan göra barnen skickade för den sociala tillvaro, vari de skola ha del. All moralisk fostran har hittills, främst kanske på grund av sin anknytning till kristendomsundervisningen, varit alltför intresserad i den egna själens frälsning. Framtidens, och redan nutidens, patos gäller emellertid inte främst jaget.
Men i skolan, barnens första egentliga arbetsplats, kallas samarbete fortfarande fusk. Skolarbetet är i själva verket till hela sin inriktning och anordning mera trångt individualistiskt än de vuxnas arbetsliv någonsin varit ens under den korta privatkapitalistiska epoken under industrialismens genombrott. Denna tradition måste brytas. Inse skolmännen av facket icke tillräckligt snabbt och fullständigt det trängande behovet av en ny anda i skoluppfostran, fortsätta de att öda merparten av sin reformiver åt undervisningsteknik och organisationsfrågor, ha vi andra desto större skäl att verkligen förvandla skolfrågan till en kulturpolitisk fråga av grundläggande social vikt.
Det nya kravet gäller "uppfostran till en ny värld". Det efterträder det i reformpedagogikens nyss förflutna skede alltför starkt betonade kravet på "individuell fostran" och "frihetsuppfostran". Det kräver i stället en omriktning av människorna själva till bättre social inställning. Vi ha börjat upptäcka, att den individens isolering, som både hem- och skoluppfostran nu bidraga till och vars sociologiska orsaker skola mera beröras i nästa kapitel, förvisso inte behöver ytterligare förstärkas - vilket den s. k. "nya (eller fria) skolans" program omedvetet syftat till - utan att den tvärtom är i grunden både asocial och även glädjedödande.
Det kan därför icke undandöljas, att det här hävdade kravet på en social fostran ej blott kommer i strid med den gamla skolslentrianen utan i viss mån och på en central punkt även förutsätter en omställning av de allra flesta av de
