Kunskapsresultatet ej tillräckligtsvenska skola det mesta möjliga för att åt hela folket ge den bästa möjliga kunskapsutrustning? Eller ha vi en kvalitetsökning av folkmaterialet att vänta, om vi kunde reformera även i detta hänseende?
Med vår sedvanliga blygt nationella överskattning av våra egna institutioner, som hör ihop med den språkligt, kulturellt och psykologiskt begränsade horisonten, ha vi svenskar ofta för oss, att vårt folkskolesystem är någonting internationellt särskilt högtstående. Vi bygga därvid på den gamla erinringen, att vi på sin tid fingo allmän skolplikt relativt tidigt och att vi snabbt kunde bringa ned procenttalet analfabeter. Sedan dess har man emellertid utomlands flerstädes för länge sedan hunnit om oss.
Särskilt behöver det framhävas, att vårt skolväsen på landsbygden ganska allmänt lämnar mycket övrigt att önska. Om en landspojke kan läsa en tidning på fyra sidor, så tar det ofta en hel söndagseftermiddag, och han står i allmänhet mycket främmande för de företeelser, utom de lokala, som där avhandlas. Han kan i allmänhet inte skriva ett enkelt brev, vars komposition och stavning inte stämplar honom som underklass. En mera invecklad räkneoperation skulle han aldrig våga ge sig in på.
Felet är inte lärarkårens utan undervisningens dåliga anordning. Först och främst släpper folkskolan barnen vid en ålder, då deras mer abstrakta och sociala tänkande ännu ej vaknat (fortsättningsskolan är dock ett försök att bättra på denna brist). Men dessutom äro de sex skolpliktiga åren ej heller väl tillvaratagna. Samundervisning av olika klasser är nästan regel på landet, och det därvid och även annars ofta alltför stora elevantalet lägger nästan oöverstigliga hinder i vägen för en effektiv och individualiserad undervisning. Det moderna systemet, som nu håller på att långsamt arbeta sig fram, är att centralisera skolorna med hjälp av skolskjutsar och därigenom nå en effektivitetsskapande arbetsfördelning mellan flera lärare.
