Framför allt vinner man därmed möjligheten att överallt tillämpa skolformen A: en läraravdelning en klass. Vi borde ej heller kunna tala om läraröverflöd, så länge vi hålla oss med så ohanterligt stora klasser. Det är slöseri på två fronter: lärare gå arbetslösa och barnens uppfostran eftersättes. Här är särskilt att hoppas att då barnantalet i framtiden minskar, de ledigblivna lärarna och skollokalerna utnyttjas för delning av klasser, så att ej den just då billiga kvalitetsförbättringen omöjliggöres av missriktat sparsamhetsnit.
Rent allmänt behöver dessutom den reguljära skolplikten utsträckas, till en början åtminstone så att skolan blir sjuårig.[1] Därom motioneras nu ivrigt i riksdagen, och den socialpolitiskt ledande opinionen synes så allmänt vara vunnen för skoltidens förlängning, att denna reform troligen snart är i hamn. Detta krav tränger sig just nu desto starkare fram på grund av den rådande ungdomsarbetslösheten. Folkskolans påbyggande med lärlings-, yrkes- och verkstadsskolor, praktiska realskolor o. dyl. är också en utvecklingsform, som bör kraftigt stödjas och utvidgas. Vi måste nämligen sätta oss in i att den ungdomstid samhället har att svara för oavbrutet kommer att utsträckas upp emot 20-årsåldern, och att därvid utbildningsmöjligheterna under denna tid måste mer än förr tillvaratagas.
Många resonera ofta så, att denna utökning av vårt skolväsen är ganska onödig för landsbygdens vidkommande, att dess barn ej behöva så mycket "lärda" kunskaper, samt att landsbefolkningen vidare mycket väl kan ta vara på sina barns arbetskraft i hemmen även vid tidig ålder, varför den farliga sysslolösheten ej heller hotar dem. Måhända ligger det något riktigt i tankegången, men då närmast såsom en kritik av den art av undervisning skolorna nu faktiskt ge. Liknande tankegångar ha fört till att man t. ex. i Amerika på vissa ställen har två skilda skolsystem för lands- och stadsbefolkningen.
- ↑ Om skolans utvidgning även nedåt se i nästa kapitel.
