folkskolan ytterligare ett eller rentav två år, kan denna uppfostringsuppgift blott i ringa grad tillvaratagas i folkskolan. Folkskolan måste under alla förhållanden släppa barnen på ett så tidigt utvecklingsstadium, att de icke äro mogna för en dylik mer, än kunskapsmässig medborgarfostran. I de praktiska fackskolornas kursplaner kan och bör däremot den medborgerliga fostran kunna få väsentligt större utrymme.
Det ligger nära till hands att såsom ett socialpedagogiskt önskemål uppsätta ledighet för ett ungdomsskoleår med huvudsyfte att ge denna medborgarfostran. Den frivilliga bildningsrörelsen fyller redan i stor utsträckning detta krav. På landsbygden har folkhögskolan arbetat sig fram. Kravet är nu att folkhögskolan måtte göras tillgänglig för de allra flesta. Landsbygdens barn skola i första hand ha en bättre folkskola men därefter en förbättrad fackutbildning - våra lägre lantbruksskolor äro för klent utrustade, för snålt understödda och besökas av ett alldeles för ringa antal av landsbygdens ungdom - och jämsides därmed en till ett större flertal utsträckt folkhögskoleundervisning. Det är möjligt att den rätta vägen här är en rationell samordning av fackutbildningen och medborgarundervisningen inom folkhögskolans ram; denna väg är ju redan flerstädes i landet beträdd. Jämsides därmed böra folkbibliotek och ungdomsrörelsernas egen bildningsverksamhet kraftigare understödjas.
Folkhögskolan framstår som sagt såsom en mycket ändamålsenlig lösning för landsbygdens del av det här diskuterade problemet, men denna skolform har även börjat uppmärksammas för den stadsungdom, som inte tillgodogör sig de speciella överbyggnaderna på bottenskolan. I städerna ha dessutom under de sista åren biblioteksväsendet och framför allt de frivilliga bildningsrörelser, som arbeta med kurser och studiecirklar, tagit de nya och viktiga bildningsuppgifterna så på allvar, att de numera utgöra en mycket betydelsefull del av vårt uppfostringsväsen. Föreläsningsverksamheten däremot
