Hoppa till innehållet

Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/275

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Den folkliga bildningsrörelsenförlorar alltmer i betydelse, då den icke bygger på någon självverksamhet från de deltagandes sida. Dess rika utveckling för några decennier sedan var ett utslag av liberalismens humanism och övertro på passivt tillägnad, osorterad "upplysning".

Det är sålunda möjligt, att arbetar- och bondeungdomen på egen hand kommer att organisera den medborgerliga fostran som kräves, om de bara få tillräckligt ekonomiskt stöd från det allmänna. Denna frivilliga bildningsrörelse - och vi inbegripa däri med stor rätt även folkhögskolorna - är i så måtto märklig, som den står i viss mån fri från den skolpedagogiska traditionen och faktiskt närmare de moderna pedagogiska idealen. En mycket stor del av denna bildningsrörelse träffas överhuvudtaget icke av en kritik liknande den vi riktat emot skolan. Den har förblivit mera obunden av den organiserade konservatismen i själva skolväsendet och varit angelägen att värna sin självständighet. Den har icke bundits av kursplaner och examenskrav. Dess undervisning har även kunnat uppbyggas på de undervisades självarbete, den har haft ett urval av de mest intresserade att undervisa och har överhuvudtaget burits av ett socialt patos, som förenat lärare och elever. Bildningsrörelsens mål har naturligt blivit en social fostran, fostran till självverksamhet och i viss mån till samarbete; detta senare gäller särskilt studiecirkelformen, där deltagarna ofta kommit fram till ett fruktbart samdiskuterande och samtänkande. Dess utvecklingstendens är att gå ännu längre i samma riktning: folkhögskolan har ju t. ex. även börjat arbeta med studiecirkeln som undervisningsform.

Trots fattiga resurser representerar därför den folkliga bildningsrörelsen i många hänseenden ett modernare skolideal än det samtida skolväsendet i övrigt. Om vi i denna dag icke heller misströsta om det organiserade skolväsendets snara reformering, dess närmande till den sociala verkligheten och dess ökade betydelse för livsorienteringen - om vi icke tro att det åter kommer att ta hundrafemtio år innan nutidens behov omsättas i