Så började redan på 1820-talet den nymalthusianska propagandan i England. Den mötte naturligtvis hätskt motstånd. Malthus själv, skrämd av de farliga slutsatser man dragit ur hans teorier, förklarade sig bestämt ogilla alla dylika "artificiella och onaturliga" hämningar av befolkningstillväxten, och detta ej blott emedan de i och för sig voro djupt omoraliska utan märkligt nog också emedan de skulle borttaga den nödvändiga sporre till flit och företagsamhet, som ju i det reaktionära lägret fattigdomen alltjämt ansågs vara. (För dem, som inte med stöd av andra grunder lyckats förstå malthusianismens karaktär av i sista hand blott en egendomskonservativ åsiktsförankring, borde detta Malthus' sätt att försvara sig emot nymalthusianismen vara upplysande nog.)
Malthus gav naturligtvis därvid blott uttryck för vad alla "anständiga människor" tänkte och kände. De vanliga sociala sanktionerna - förtal, social och ekonomisk bojkott - bringades i verksamhet för att undertrycka de nya gudlösa åsikterna. Man lyckades också länge rätt väl; hela rörelsen blev halvt underjordisk och mattades faktiskt av inemot femtiotalet. Men så fick den åter ny fart på sextio- och sjuttiotalen.
Sent omsider når så slutligen befolkningsdiskussionen även på allvar vårt avsides belägna land. Emot slutet av sjuttiotalet vandrade på Uppsala kullerstensgator bland många andra en student, Knut Wicksell, och grubblade över världsgåtorna. Han måtte ha fått tag på en del av den tidens brännbara litteratur från den stora världen, bl. a., föreställa vi oss, John Stuart Mills uppbyggelseskrifter om friheten, den nya moralen och kvinnans jämlikhet, kanske också dennes stora klassiska lärobok i nationalekonomi. Han hade tydligen letts tillbaka till Malthus och hela den gamla striden om befolkningstrycket. Den närmaste impulsen lär han ha fått från en anonym nymalthusiansk propagandaskrift (författad av en engelsk läkare Georg Drusdale), som 1878 utkommit i svensk översättning under titeln "Samhällslärans grunddrag".
