Moralisterna och antimoralisternasedan. Mot de moraliskt "troende" stå de "otroende" lika negativistiskt entusiastiska, som en gång ateisterna - i kraft av en numera uppenbar religiös fixering - då stodo mot de gudstroende.
Vad som sker är emellertid något väsentligt djupare, än moralisterna och antimoralisterna vanligen ana. Det är i sista hand ej fråga om en "moralisk upplösning" eller en "moralisk frigörelse", gäller således ej någonting, som i högre grad kan påverkas vare sig genom moraliserande predikningar eller anti-moralisk propaganda. Och moralisterna kunna vara trygga: moralen såsom sådan består. Den har starka rötter i sociologiska nödvändigheter. Den återkommer alltid ehuru inte alldeles likadan; den förändras. Men det borde man väl ha lärt sig från historien och den antropologiska forskningen, att moralen skiftar med förändringarna i samhällets struktur.
Den "moraliska upplösningen" och den populära diskussionen om denna sak återspegla blott en sociologisk omvandling av familjeinstitutionens struktur. Denna omvandling fram-drives i sin tur av än djupare liggande förändringar i produktionstekniken och därmed i själva betingelserna för mänskligt liv. Detta djupare och även vetenskapligt sannare perspektiv på företeelserna vinner man, om man upphör att betrakta familjen såsom ett av Gud eller människor alldeles fritt valt och instiftat förhållande och övergår till det sociologiska betraktelsesättet, där familjens organisation framstår såsom en form för mänsklig samlevnad, mer eller mindre lyckligt anpassad till givna ekonomiska och sociala betingelser.
Från denna synpunkt ligger det tämligen uppenbart, hur felaktig den föreställningen är, som regelbundet moralisterna och oftast även antimoralisterna göra sig, då de tro att äktenskapets och familjens problem i första rummet gäller de enskilda människornas inställning - den "etiska" relationen mellan deras natur- och andesida, som teologerna brukat uttrycka saken - och först i andra rummet den sociala institution som uppbygges
