Barnen i den gamla familjenen uppfostran, som var ändamålsenlig för den tidens sociala förhållanden. Familjeorganisationen var ändamålsenligt avpassad ej blott för den av naturförhållandena och tekniken bestämda produktionsordningen, utan därmed även för det växande släktets fostran till de färdigheter och livsvärden de skulle ha behov av såsom vuxna.
Detta är icke en reaktionär skönmålning av gamla tiders förhållanden. Vi veta hur uselt och fattigt folk levde förr, vi känna den stank av smuts, nöd och instängdhet, som stiger ur hävderna. Vi önska oss icke tillbaka, och en sådan strävan vore för övrigt omöjlig att uppfylla. Men för att förstå den sociologiska utvecklingen och de nutida problemen måste man hålla klart för sig, hur mycket friare från slitningar en dylik statisk tillvaro kunde vara, samt hur den sociala institution, som genom århundraden någorlunda ändamålsenligt anpassat sig efter de bestående förhållandena, sedan får en traditionens makt över vårt tänkande, som det vill starka ansatser och nya sociala insikter till för att kunna kämpa sig fri från.
Vad särskilt gäller barnens fostran är därvid ett märkligt faktum värt att i detta samband särskilt understryka. Något väsentligt i de pedagogiska program, som nu kämpa för förståelse, var den tiden tillgodosett. Saken illustreras kanske bäst genom det påpekandet, att t. ex. programmet om "funktionell uppfostran' var överflödigt, eftersom detta krav på ett självklart och fullständigt sätt redan var uppfyllt, utan att man behövde utstudera särskilda lek- och undervisningsmetoder. Disciplinproblemet låg också alldeles annorlunda, eftersom då merparten av alla vardagshandlingar på ett helt annat sätt voro reglerade genom ett system av ändamålsenliga, traditionsfästa, pliktförbundna sedvänjor, och eftersom därvid "lydnaden" var självklarare, psykologiskt lättare och även nödvändigare ur ändamålsenlighetssynpunkt. De nya pedagogiska programmen ha i själva verket huvudsakligen kommit till för att skapa en
