Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/294

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har inte korrekturlästs


ersättning för sociala miljöfaktorer, som familjeinstitutionen tidigare inrymt men icke längre inrymmer.

I denna på ekonomisk intressegemenskap fast grundade form för den mänskliga samlevnaden, som den förkapitalistiska familjen utgjorde, vållar den så småningom inträdande industrialiseringen svåra slitningar. Med industrialiseringen följer nämligen penninghushållningen och inom denna en utvidgad, en hela samhället omfattande arbets- och funktionsdelning, som splittrar familjen såsom enhetlig produktions- och konsumtionsenhet.

Dessa sociologiska förändringar kunna följas efter växlande linjer, beroende på den synpunkt man väljer vid sin analys. I det följande studera vi närmast de verkningar, som resa de starkaste kraven på socialpolitisk nyanpassning: den ökade sociala rörligheten, arbetsgemenskapens upphävande, hemproduktionens inskränkning och därmed särskilt kvinnornas och barnens ekonomiska isolering och tilltagande sysslolöshet, den manliga familjeförsörjarens förstärkta personliga makt, tack vare att det är han som har förvärvsarbetet och får kontanterna.

Den dynamiska oro, som sätter in med industrialiseringen och övar sin upplösande verkan på den förkapitalistiska familjens struktur, fyller hela det borgerliga 1800-talet och kvarstår ännu. Familjens desorganisation är det socialt kanske djupast rotade kännetecknet på denna tid såsom socialhistoriskt övergångsskede. Detta bör nämligen vara en huvudsynpunkt: att individuella och sociala slitningar uppstå, när disharmoni råder mellan en social institution - i detta fall familjen - och dess betingelser i det totala ekonomiska och sociala liv, där institutionen har sin plats såsom tillvarelseform. Det har uppstått vad de anglosaxiska sociologerna kalla "a lag" (eftersläpning) - ett glapp i utvecklingshastigheten för de bägge sociala företeelserna: familjeliv och ekonomiskt liv. Familjen blir efter i