dem socialt jämställda folklager förefalla tvärtom sakligt försvarade, hur man än eljest ser på befolkningsproblemet.
Ett likartat resonemang gäller en del befolkningsgrupper på gränsen mellan sinnesslöa och normala samt andra kroppsligt, själsligt och socialt handikappade individer, över vilkas alltför stora fruktsamhet socialpedagoger och rashygieniker klaga. Utan hänsyn till om deras fruktsamhet verkligen i genomsnitt är relativt högre än andra folklagers, är den för hög så länge de alls sätta en avkomma till världen. Man torde också med all säkerhet kunna påräkna, att dessa individer frivilligt i viss mån skulle inskränka sin barnavling, om de förseddes med preventivmedel, ja redan om de i högre grad nåddes av kunskap om kontraception. De föda nämligen mestadels icke barn därför att de så ivrigt önska ha dem, utan därför att barn falla dem till efter naturens ordning.
Fosterfördrivningsparagrafen i strafflagen betecknar likaså ett i ögonen fallande exempel på en bristande anpassning mellan utvecklingen av faktiska sociala förhållanden och samhällets lagstiftning. I längden kan man naturligtvis inte låta fosterfördrivningarna pågå i väldig utsträckning och samtidigt enligt lagens bokstav hålla dem kriminaliserade. Att ha ett förbud, som egentligen bara hindrar de enda i abortoperationer sakkunniga, nämligen läkarna, att utföra dem; att låta en lagparagraf kvarstå, som endast användes för att statuera exempel någon gång då och då, när aborterna gå illa och leda till dödsfall, det är dock ett tillstånd, som icke är en rätts- och kulturstat värdigt.
Antingen skall lagen upprätthållas, men då skall den också med alla medel genomtvingas. Eller skall den avskaffas. I så fall skall fosterfördrivningen läggas under samhällelig kontroll. Eftersom lagen nu tycks ha förlorat fotfäste i det allmänna rättsmedvetandet, blir det andra alternativet det enda rimliga: lagen måste bort. Ingen har intresse i dess upprätthållande - annat än de ljusskygga individer, som profitera i dess skugga.
