Sida:Kris i befolkningsfrågan.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har inte korrekturlästs

Frågan står öppenanalogiens genomförande, så är den överhuvudtaget ej i högre grad beviskraftig. Det må vidare understrykas, att denna uppskattning, trots att den påträffas i undersökningens sammanfattning, icke står i något närmare samband med det refererade undersökningsmaterialet. Detta har kommit att förbises även i fackkretsar, där den kritiserade siffran på 20,000 ofta antages vara ett resultat av nämnda undersökning.

Vi måste därför vidhålla, att Edins första slutsats om omöjligheten att göra några som helst grundade beräkningar är den vetenskapligt riktiga. Naeslunds uppskattning synes redan vara i tysthet avförd från diskussionen, och man har i allmänhet stannat för att, oftast under hänvisning till Edins undersökning, uppge det sannolika antalet "aborter" till omkring 20,000. Av Edins hypotetiska övre gräns har således utan vidare blivit en ungefärlig uppskattning, varigenom den naturligtvis inte blivit vetenskapligt mera välgrundad.

Frågan står således alltjämt lika öppen. Orsaken ligger ytterst i att hela fosterfördrivningspraktiken tvingats in i skumrasket. Så länge vi låta den stanna där, skola vi ej heller med större tillförlitlighet kunna veta något om fosterfördrivningarnas antal i vårt land.

Under tiden mognar emellertid läget fram mot en djupgående rättsmoralisk konflikt som kräver handling. Tillräckligt underlag för reformkravet ligger redan i kännedomen om fosterfördrivningspraktikens möjliga storleksordning och i kännedomen om utvecklingstendensen. Det är med hänsyn härtill uppenbart att fosterfördrivningarna i viss utsträckning måste legaliseras och avgörandet läggas i läkarnas hand - eller rentav i blott vissa genom utbildning och tjänsteställning särskilt kvalificerade läkares hand. Dessa handla under ämbetsplikt och yrkesansvar, medan straffhotet nu skjuter över hanteringen till mindre nogräknade personer, för vilka straffet bara blir en affärsrisk.

    och i alla händelser ej i och för sig pekar på en minskad fosterfördrivning. Abortfrekvensen bör genomgående angivas på samma sätt som fruktsamheten, d. v. s. i relation till antalet kvinnor (gifta, resp. ogifta) i viss ålder. Äro de för en dylik beräkning erforderliga uppgifterna icke för handen, kan man t. o. m. diskutera, huruvida icke aborterna hellre borde anges i relation till folkmängd (såsom de allmänna födelsetalen).