Indikationerna för fosterfördrivningPå tal om möjligheten att motivera vissa villkor för fosterfördrivnings tillåtlighet bör vidare understrykas, att fosterfördrivningarna blott kunna på detta vis praktiskt begränsas, därest de legaliseras. Då samhället har dem om hand, kan man urskilja och ta hänsyn till de olika förhållandena i de särskilda fallen. Man kan t. ex. förbjuda fosterfördrivning för friska gifta kvinnor med få barn och viss inkomststandard, och man kan då även sätta in samhällsauktoriteten för att med läkarnas stöd verkligen genomtvinga förbudet i någorlunda rimlig grad.
Vid uppställandet av regler för fosterfördrivnings tillåtlighet erbjuda de medicinska, eugeniska och etiska indikationerna föga svårighet. Ömtåligare ställer sig problemet att bestämma de sociala indikationerna. Det är därvid viktigt att icke förlora känning med rättsmedvetandet i landet men lika viktigt att icke arbeta det sociala hyckleriet i händerna. Fall, där ett barns födelse skulle betyda ekonomisk nöd stå på ett plan för sig tillsammans med de fall, där barnet icke i andra hänseenden skulle få en någorlunda önsklig uppväxtmiljö. På ett annat plan stå de fall, där enda risken är social skam för modern. Då man talar om önskvärdheten att undvika sociala katastrofer för t. ex. den otrogna sjömanshustrun, som råkat i grossess under mannens bortovaro, eller för den ogifta lärarinnan och sjuksköterskan är man ute på gungande mark.
Man frågar sig: är det ointelligenta hyckleriet en så dyrbar beståndsdel av den sociala konventionen, att det t. o. m. behöver skyddas genom operativa ingrepp? Blir den ogifta lärarinnan en bättre människa, därför att hon fördriver sitt foster i stället för att framföda det? Naturligtvis inte: denna ömsinthet är ofta blott det typiska uttrycket för en reaktionär moralitet, som bara hunnit fram till att bli blöt. I denna konflikt - och att den i det enskilda fallet kan vara ödesdiger nog, förnekas ej - är det själva det konventionella hyckleriet, som bör opereras.
