Nymalthusianismen likvideradfaller, så faller den framåt. Sällan är det så lätt att med säkerhet profetera om den framtida lagstiftningen som i just dessa två frågor. Mycket längre bort ligger den tid, då vi verkligen skola ha lyckats öppna det svenska folkets ögon för frågans djupare samhälleliga innebörd: att vi endast genom till grunden gående ekonomiska och sociala reformer kunna undanröja de motiv, som nu driva mångtusende kvinnor att önska sitt foster fördrivet.
Långt dessförinnan står nymalthusianismen segerrik på sin sista stridslinje. Rörelsen har därmed löpt linan ut och sett sina krav förverkligade. Ingen kommer i framtiden att ifrågasätta annat, än att barn skola födas blott efter föräldrarnas fria val. Den nymalthusianska rörelsen tillhör då för Sveriges del historien. Den skall ha sitt äreminne, men positivt har den ingenting mera att ge.
Kvar står emellertid den sociala befolkningsfrågan alltjämt lika brännande eller mera brännande. Till detta problems moderna gestaltning har födelsekontrollens framträngande verksamt bidragit, men ingen födelsekontrollpropaganda i världen erbjuder en rimlig lösning av detta sociala problem.
Ett av de viktigaste skälen för de nyss berörda nymalthusianska reformernas snara genomförande är i själva verket, att vi först därigenom mera slutgiltigt kunna likvidera åttiotalsradikalismen i befolkningsfrågan. Denna radikalism är nu i huvudsak steril och meningslös. Den leder ingen vart. Den är ur kontakt med den faktiska utvecklingen och därför även med de verkliga problemen.
Men så länge det oresonliga och nyttjelösa motståndet emot dessa sista nymalthusianska reformkrav ännu icke är brutet, får denna numera sterila åttiotalsradikalism en viss ursäkt att leva kvar och att ta i anspråk ideella intressen, som egentligen redan borde ha fått en helt annan syftning.
