vara positiv, d. v. s. de högre social- och inkomstklasserna även ha de relativt flera barnen.
Även om man på detta vis skulle våga generalisera denna tendens, skulle man likväl inte vara tillbaka till den malthusianska befolkningsteorien. Ty enligt denna skulle det ju vara fråga om en biologisk press mot näringsutrymmet och därför om varierande dödlighetstal i stället för fruktsamhetstal.
Men nu har man tills vidare ingen rätt att företaga en dylik generalisering, och Edin har även mycket samvetsgrant underlåtit att dra dylika slutsatser. I själva verket är det viktigaste resultatet av de senaste decenniernas forskning på dessa områden, att det ej alls längre finns rum för några enkla, allmängiltiga teorier rörande sambandet mellan inkomsthöjd och fruktsamhet.
Och kan den saken egentligen förvåna? Ligger det inte tvärtom en numera nästan obegriplig, biologisk-mekanistisk vidskepelse i denna föreställning, att en dylik allmängiltig lag skulle kunna existera? Befolkningsfaktorernas reaktion för en välståndsstegring måste ju i verkligheten bestämmas av sociala förhållanden, som växla från samhälle till samhälle och från tid till annan: familje- och klasstruktur, åsikter och levnadsvanor m. m. Sambanden mellan befolkningsfaktorernas rörelser, välståndsstegringen, den tekniska utvecklingen och de nyss berörda rent sociala faktorerna bilda ett sociologiskt problem, som överhuvudtaget icke kan gripas i mekanistiska schabloner.
Det var ett genomgående fel hos 1800-talets sociala tänkande, att det alltför lätt fastnade i kvasinaturvetenskapliga tankegångar. Man hade ännu icke på allvar upptäckt människan och samhället. Hela den ekonomiska teorien var således ett enda stort försök att behandla de ekonomiska sambanden utifrån en ytlig hedonistisk psykologi och med nästan totalt bortseende från samhällets och de sociala institutionernas betydelse.
Därmed är det väl nu lyckligtvis slut. Blott för att ytterligare karakterisera dessa enkla, allmängiltiga befolkningslagar, som nu äro på avskrivning, må några rader ägnas åt en
