Ingen naturlig jämviktbland franska bönder och småborgare begriper den saken. Och skulle det moderna komplex av förändrad familjestruktur och förändrade inställningar och värdeskalor, som i vårt land förknippat sig med industrialiseringen, på allvar gripa även det franska folket, så skall man sannolikt snart finna, att jämviktsläget blott var ett tillfälligt resultat av en relativt egenartad kombination av sociala faktorer och alls icke någon slags allmän naturgiven balans mellan näringsutrymme och befolkningsmassa.
En annan omständighet, vartill man stundom hänvisat för att stödja tron på "naturens självläkande förmåga", visar sig heller inte vidare respektingivande vid närmare granskning. Man har pekat på den "sociala tyngdlagen" och framhållit, hur födelsebegränsningen liksom flertalet andra konventioner och levnadsvanor vanligen först börjat i de övre samhällsskikten och därefter sjunkit ned i de lägre blott så småningom. När den nått botten, skulle det tvärtom bli fint att ha barn, och även den familjeinställningen skulle sjunka nedåt i folklagren.
Utan tvivel ligger det något i denna tanke. Men vi få inte förlora blicken för proportionerna. Det finns för det första ingen anledning att förvänta någon väsentlig stegring av fruktsamheten i överklassen, icke ens om patriotiska motiv skulle mobiliseras. Vad vi möjligen i Edins undersökningsresultat kunna skönja, är ju endast en relativ stegring i förhållande till de ännu lägre talen för de lägre inkomstskikten.
Och man bör vidare icke lita alltför mycket på den sociala tyngdlagen i framtiden: hela den socialpsykologiska basen för denna lag förskjutes snabbt. De "lägre" klasserna börja skapa sina egna konventioner och värdeskalor. Den sociala tyngdlagen arbetar slutligen blott på basen av mera fundamentala sociologiska förändringar av familjestrukturen. Och den familjesociologiska utvecklingen visar, som vi i sista kapitlet skola ha anledning att beröra, alls icke någon tendens att svänga utan tvärtom att förstärkas.
