Slutsatserna bli alltså dessa. Redan för närvarande ha fruktsamhetstalen i Sverige avsevärt underskridit den nivå, där de skulle innebära ett uppehållande av en konstant folkmängd. De komma med största sannolikhet att sjunka än ytterligare. En stegring av fruktsamhetstalen till säkrandet av jämvikt i befolkningstalen vid någon höjd, vilken den än skulle vara, inträder icke av några slags naturliga skäl. Hela denna föreställning har även folkpsykologiskt spelat ut sin roll, i den mån den liberala försynstron avskaffas liksom tidigare den religiösa. Vi stå följaktligen inför en allt hastigare avfolkning av vårt land, och det är inför denna framtidsutsikt vi ha att befolkningspolitiskt ta vår ståndpunkt.
Till en början borde man därvid kunna nå omedelbar enighet om att själva det befolkningsstatistiska sakläget och framför allt de sannolika utvecklingstendenserna borde skyndsamt och ingående utredas. Av utrymmesskäl ha vi i detta kapitel blott mycket ytligt kunnat skildra de fruktsamhetstendenser och fruktsamhetsdifferenser, som äro av betydelse för den påbörjade avfolkningens bedömande. Redan på grundvalen av nu bearbetat och tillgängligt material kan man komma mycket djupare. Ännu djupare kan man komma genom en särskilt utifrån denna synpunkt styrd bearbetning av det rikhaltiga primärmaterial, som innehålles i vår folkbokföring. Och detta primärmaterial kan och bör utvidgas i vissa riktningar just för denna viktiga frågas klarläggande.
Detta är emellertid uppgifter som vida överstiga enskilda forskares och även vetenskapliga institutioners resurser. Avfolkningsproblemets undersökning måste upptagas av statsmakterna. Med hänsyn till vissa särdrag i de statistiska ämbetsverkens arbetsmetoder är det därvid troligt, att avfolkningsproblemet liksom på sin tid emigrationsproblemet bör såsom en fristående arbetsuppgift lämnas åt en offentlig utredning, som visserligen bör stå i nära samarbete med statistiska centralbyrån – och bland annat i rätt riktning påverka ej blott
