Fruktsamhetsdifferensernaden frivilliga födelsebegränsningen inträdde, mest genom att öppna nya arbets- och förtjänstmöjligheter. Folk från landet strömmade till de nya industriplatserna, gifte sig och födde barn i stor myckenhet.[1]
Men framför allt industribefolkningen på landsbygden har under och efter kriget visat en starkt fallande fruktsamhet, även om denna icke nått fatt den alltjämt ännu lägre fruktsamheten i städerna. Under denna utveckling har den jordbrukande befolkningen, som före kriget alls icke visade så höga fruktsamhetstal utan tvärtom både en för dåvarande förhållanden relativt låg fruktsamhet, kommit en smula på efterkälken. Dess fruktsamhetstal följa visserligen ävenledes en fallande linje, men denna linje har – i synnerhet i början – icke stupat så brant.
Det är således landsbygdsbefolkningen och inom denna jordbruksbefolkningen, som faktiskt uppehåller det genomsnittliga födelsetalet för riket i dess helhet. Inom stadsbefolkningen är det framför allt de små och provinsiella städerna, som visa den högre fruktsamheten. Själva industribefolkningen och särskilt befolkningen i storstäderna har en allt lägre fruktsamhet. I Stockholm är ju fruktsamheten mycket låg, där föds nu bara omkring 40 % av det antal barn, som skulle behöva födas för att folkstocken skulle uppehållas vid konstant storlek. Om Stockholm ändock växer, beror det dels på en väldig inflyttning från hela landet och dels på att de fruktsamma åldrarna till följd av denna pågående inflyttning hållas starkt övertaliga.
Det sagda ger anledning till en något närmare granskning av särskilt den jordbrukande befolkningen. Relativt sett har den i modern tid oavbrutet befunnit sig i minskning. Under 1800-talets första hälft och ända fram emot den begynnande
- ↑ De i texten berörda förhållandena komma att belysas i en ännu icke publicerad undersökning från Socialvetenskapliga institutet vid Stockholms högskola.
