industrialiseringen var praktiskt taget största delen av Sveriges befolkning jordbrukande. Ännu vid folkräkningen 1870 beräknas 72,4 % av hela befolkningen ha vunnit sin försörjning från jordbruket och dess binäringar. Vid folkräkningen 1920, som är den sista varifrån siffror äro publicerade, utgjorde motsvarande procenttal blott 44,0. Det finns anledning att förmoda, att det procenttal, som nu skulle ange denna relation, om det vore känt, skulle gå ned mot 40. Alltsedan 1880-talet har jordbruksbefolkningen därvid avtagit ej blott relativt utan även absolut.
Den ekonomiska kris, vari vi nu befinna oss, betyder med all sannolikhet icke mer än ett tillfälligt avsaktande av den pågående industrialiseringsprocessen. Jordbruksbefolkningens relativa andel i totala befolkningen – och följaktligen även dess betydelse för den genomsnittliga fruktsamheten – måste då även i framtiden komma att minskas.
Många hålla visserligen före att krisen är ett tecken på "överindustrialisering" och att framtiden ligger i ett återvändande till jorden. Utvecklingen kommer emellertid med all säkerhet icke att ge dem rätt. Den svenska jorden kommer i framtiden liksom hittills även vid ett förutsatt intensivare brukningssätt – en förutsättning, som hittills varit giltig men som själv är synnerligen osäker för framtiden – att kunna odlas med ett alltfort sjunkande behov av mänsklig arbetskraft. Det är dock icke möjligt att, även om man till äventyrs skulle vilja det, göra sig urarva i fråga om själva den tekniska utvecklingen, och den tenderar oavbrutet i denna riktning.
I fråga om den världsekonomiska utvecklingen är det vanskligt att göra några mera bestämda förutsägelser. Det är klart och tämligen allmänt medgivet, att om vi skulle återvinna den relativa frihet för den internationella handeln, som rådde före kriget,. och än mer om handelns frihet skulle bli större, så skulle vi här i landet ha att så snabbt vi kunde inskränka på vårt jordbruk och ytterligare specialisera oss på industriell
