Den utomäktenskapliga fruktsamheten 1870-talet: för 15–20 år 99 %, 20–25 år 60 %, 25–30 år 47 %, 30–35 år 38 %, 35–40 år 31 %, 40–45 år 25 % och 45– 50 år 20 %. Den utomäktenskapliga fruktsamheten visar en ännu mera accentuerad tendens i samma riktning. Denna utveckling – som inom parentes sagt även visar hur födelsebegränsningen berört hela socialgrupper och ingalunda som man någon gång antagit betecknat en generationsolikhet, i det att ungdomen skulle vara dess bärare – behöver emellertid alls icke tydas på angivet sätt. Det är faktiskt mera naturligt att i barnafödandets koncentration till de yngre åldersklasserna se en tämligen självgiven och varaktigt bestående tendens hos en befolkning, som genomgående inriktar sig på ett mycket litet barnantal.
En omständighet att i detta samband särskilt observera är den höga andelen av utomäktenskapliga födelser i Sverige. För landsbygdens del har den under de sista åren uppgått till inemot 15 %. I städerna har motsvarande procenttal hållit sig omkring 20 och i Stockholm överskridit 25. Dessa synnerligen höga siffror – som i förbigående anmärkt tillsammans med en del andra data tyda på att familjen som legaliserad fortplantningsinstitution inte precis arbetar särskilt förstklassigt, och som därför i och för sig skulle vara förtjänta av större uppmärksamhet från de personers sida, som politiskt äro ansvariga för de sociala institutionernas anpassning efter de förändrade betingelserna – ha för det här behandlade problemet följande betydelse.
Även om man kan antaga, att en viss del av föräldrarna till dessa utomäktenskapliga barn, som förr i världen kallades "oäkta", leva i en varaktig fastän icke legaliserad livsgemenskap av äktenskapstyp, och även om en viss del av de övriga föräldrarna till denna kategori av barn kunna tänkas ha önskat och frivilligt valt att få dem, är det övervägande flertalet av de utomäktenskapliga barnen utan varje tvivel olyckshändelser. I samma mån som upplysningen om
