Kort frist för befolkningspolitikensociologiska förändringar av familjestrukturen. Och den familjesociologiska utvecklingen visar, som vi i sista kapitlet skola ha anledning att beröra, alls icke någon tendens att svänga utan tvärtom att förstärkas.
Framtidsperspektivet blir än mörkare, om man tar hänsyn till det särskilt av Alf Johansson framhävda förhållandet, att hela vår befolkningsutveckling kan råka hopplöst i baklås om vi inte rätt snart lyckas kraftigt vrida om den alltjämt nedåt riktade fruktsamhetsutvecklingen. Den befolkningspolitiska frågan om fruktsamhetens höjande är därför i själva verket högeligen aktuell. Det blir måhända för sent att tänka på åtgärder för befolkningens uppehållande, när denna befolkning på allvar börjat minska. Detta beror på den snart kommande utvecklingen av åldersfördelningen. Såsom resultat av den under de sista decennierna redan inträdda fruktsamhetsnedgången ha vi nämligen att räkna med att antalet personer i de fruktsamma åldrarna snart kommer att mycket hastigt minska. En viss total ökning av barnantalet kommer därför att kräva en allt större relativ stegring av fruktsamheten.
Härtill kommer det mycket allvarliga försörjningsproblem, som samtidigt måste väntas anmäla sig. Om ett par decennier kommer nämligen den nu starkt övertaliga medelåldersgenerationen så småningom upp i icke arbetsför ålder. Den måste då på ett eller annat sätt försörjas genom den produktion, som skall upprätthållas genom de då allt svagare besatta årskullar, som befinna sig i arbetsför ålder. Om man väntar till dess med en positiv befolkningspolitik syftande till stegrad fruktsamhet, riskerar man att misslyckas redan av ekonomiska skäl. Man riskerar att lägga för stora bördor på denna då arbetsföra och fruktsamma generation. Denna har nämligen redan en övertalig generation av åldringar att försörja, och skall den därtill föda upp ett större antal barn blir situationen den, att en abnormt liten del av befolkningen skulle genom sitt arbete få försörja inte bara sig själv utan även abnormt stora
