"räntabel" i denna djupare mening, även om de gamlas kontraktsrättigheter på kapitalränta och kapitalamortering ordentligt betalas ut.
Gustav Cassel har alldeles rätt, då han säger: "Det släkte, som nu varit snålt med att sätta barn till världen, skall aldrig med några försäkringsstatistiska konstgrepp kunna undgå att få känna följderna i form av en förknappad ålderdomsförsörjning." Härtill vilja vi blott lägga det påpekandet, att om – som vi tro och även Cassel menar – produktionens effektivitet kommer att stegras genom förbättrad teknik och förbättrad merkantil och social organisation, så kommer den nu medelålders generationen på sin ålders dagar kanske ändå att bli någorlunda väl försörjd. Men varken nationen såsom helhet eller åldringarna komma att kunna uppehålla den levnadsstandard, som vid en högre fruktsamhet skulle ha varit möjlig. Tyvärr blir detta allra minst möjligt, om folket då skall bringas att föda halvannan gång mera barn än nu för att hindra avfolkning.
Slutsatserna bli alltså dessa. Redan för närvarande ha fruktsamhetstalen i Sverige avsevärt underskridit den nivå, där de skulle innebära ett uppehållande av en konstant folkmängd. De komma med största sannolikhet att sjunka än ytterligare. En stegring av fruktsamhetstalen till säkrandet av jämvikt i befolkningstalen vid någon höjd, vilken den än skulle vara, inträder icke av några slags naturliga skäl. Hela denna föreställning har även folkpsykologiskt spelat ut sin roll, i den mån den liberala försynstron avskaffas liksom tidigare den religiösa. Vi stå följaktligen inför en allt hastigare avfolkning av vårt land, och det är inför denna framtidsutsikt vi ha att befolkningspolitiskt ta vår ståndpunkt. Problemet är brännande. Gripa vi oss inte allvarligt an med dess lösande inom de allra närmaste decennierna, kommer den därefter alltmera växande undertaligheten av fruktsamma och arbetsföra personer och den växande övertaligheten av åldringar att lägga ett nytt och
