brittiska dominierna och kolonierna, efter allt att döma själva komma att tillämpa allt strängare immigrationsspärrar. Det kommer således knappast att av några slags ömsesidighetshänsyn föreligga skäl till att hålla landets gränser öppna för utlänningar. (Vi räkna här icke med de andra skandinaviska länderna. Det är möjligt att mellan oss och dem av andra skäl en större rörelsefrihet kommer att kunna tillämpas. Det fortsatta resonemanget kan lika gärna gälla de nordiska länderna som enhet.)
Hur ser en arbetarimmigration till Sverige ut i det konkreta fallet? Jo, helt enkelt som ett försök av arbetsgivarna – eller ett tillfälle för arbetsgivarna – att genom utsugning av främmande arbetskraft pressa ned avtalslönerna inom landet. Detta är viktigt. Ty även om man i det abstrakta lagstiftningsarbetet eljest möjligen kunde vinna gehör för mera internationella ideal, så komma därefter oundgängligen de konkreta fallen, och i förhållande till dem reagerar man inte idealistiskt.
Härtill kommer att vi av olika skäl – som likaledes äro för vidlyftiga att närmare skildra – även efter krisens övervinnande med all sannolikhet ha att räkna med en kanske mycket avsevärd arbetslöshet. Den permanenta arbetslöshetens fruktansvärda problem kommer, enligt vår mening, inte att kunna lösas utom genom mycket djupgripande reformer av fördelningen och produktionen. Och då sådana även i lyckligaste fall icke genomföras i brådrasket, böra vi räkna med permanentarbetslöshetens varaktighet för en avsevärd tid framåt.
Framför allt under sådana förhållanden ter sig givetvis en främmande invandring oläglig. Den framstår då ej blott såsom ett tryck på lönerna utan rentav såsom en stegring av arbetslösheten. Den får en desto mera förhatlig karaktär även på grund av det förhållandet, att immigranterna till följd av själva den lägre levnadsstandard, som gör det önskligt för dem att flytta över, komma att te sig såsom i förhållande till svenska arbetare mindervärdigt folkmaterial.
