Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/133

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
131
ARBETARIMMIGRATIONENS PROBLEM

Arbetarimmigrationens problemEtt jämförande studium av hur arbetarklassen i Amerika och i det brittiska väldet reagerat i en liknande situation är här mycket intressant. Att speciellt i Amerika arbetarna icke förrän relativt sent förmådde genomdriva immigrationsrestriktioner. berodde dels på att man under sekler hunnit vänja sig vid invandringen såsom ett normalt inslag i de sociala förhållandena, vilket vi i Sverige icke gjort, och berodde dessutom på att arbetarklassen där, vilket icke är fallet bär, var svagt organiserad både fackligt och politiskt.

Man får heller icke glömma, att ett nationellt utbyggt, tämligen stelt lönesystem och en omfattande socialpolitik ställer landet i vad som inifrån betraktat ter sig som en svag ställning gentemot invandringstrycket utifrån. Själva det socialpolitiska systemet kommer så att "kräva" ett immigrationsskydd.

Men om vi då stå i den situationen, att vårt land börjar bli ett alltmera eftersträvansvärt invandringsland, så kommer den låga fruktsamheten att framstå såsom en nationell fara och detta just ur arbetarklassens synpunkt. Denna inställning är desto naturligare på grund av den vagt nationalistiska inställning, som just odlas av immigrationskonflikten. Men låt oss lämna detta senare spörsmål öppet. Ett misstag är här icke utom möjligheternas gräns. Mycket beror bland annat på den utveckling arbetarinternationalerna samt hela den internationella byråkratien i Genève och det internationella förhandlingsväsendet kunna förläna åt den internationalistiska ideologien. Man skall vara försiktig med att spå om hopplöshet för denna rörelse, hur svarta konjunkturer den nu än genomlever. Men vi skulle vilja våga den förutsägelsen, att utvecklingen i första rummet kommer att gå ut på en konsolidering inåt av staterna (och eventuellt smärre statsgrupper). Utvecklingen går visserligen i "planhushållningens" tecken, men det är ännu egentligen blott de enskilda staterna, som erbjuda en tillräckligt homogen kulturbas och som äga den behövliga lagstiftningsmakten för dess genomtvingande.