Sociologiska perspektivLåt oss titta ett ögonblick på dessa nya motiv och inställningar, sådana de, uttryckta i åsikter och talesätt, kunna studeras var som helst. Barn betyder utgifter i långt högre grad nu än förr under självhushållets dagar. Utrymmet är dyrbarare än förr, kraven på uppfostran äro större, utsikterna för arbetsanställning framstå ovissare, liksom givetvis även det nyttiga arbete barnen förr utförde i hemmet nu är mindre påkallat. Och utgifter väger man dessutom mera än förr, vilket är ännu viktigare.
Förr hade vi ett stabilt ståndssamhälle med tämligen stel social lagring och föga kommunikation mellan de olika skikten. Ståndssamhället var vidare moraliskt bejakat såsom traditionellt. Man levde sitt liv bland likar, och detta liv förlöpte tämligen oförändrat från generation till generation. Industrialiseringen har nu rört om i det gamla ståndssamhället. Man befinner sig i livlig kommunikation både uppåt och nedåt. Man strävar allmänt att höja (och ej blott upprätthålla) sin relativa levnadsstandard, och barn äro därvid en börda. Gör man månne i allmänhet klart för sig, att denna strävan till alltjämt stegrad levnadsstandard egentligen är ganska ny? Den existerade icke mera utpräglat i det gamla bonde- och hantverkssamhället; den existerar fortfarande knappast i statarklassen.
Det är denna strävan efter stegrad standard, som ger grundackordet i vår tids sociala mentalitet. Inom detta av industrialiseringen framdrivna utvecklingsförlopp ha vi att lägga märke till, hur framför allt kvinnorna berövats större delen av sina ekonomiska funktioner från det förkapitalistiska samhället. De ha i stor utsträckning numera att söka dessa sina funktioner i näringslivet. Och om de stanna i hemmet, så göra de det trots en dragning ut. Hemmet binder dem i så fall mest genom barnen och traditionen, men icke såsom tidigare genom vissa direkt ekonomiska funktioner. Dessa ha nämligen fråntagits kvinnorna i samma man naturahushållningen avlösts av modern arbetsfördelning och arbetsspecialisering.
