Det föreligger alltså här ett nytt motiv för kvinnorna, ett motiv som psykiskt är i verksamhet, vare sig det faktiskt förmår driva dem ut i näringslivet eller icke. I rationaliserad form kan man ge uttryck åt detta motiv genom att säga, att det nu förnimmes långt "hindersammare" för kvinnorna att föda och uppfostra barn; hindersammare nämligen från synpunkten av denna nya, i sista hand tekniskt och ekonomiskt betingade viljekomponent. Med urbaniseringen, bosättningen i stadslika samhällen, blir möjligheten att lämna barnen att sköta sig själva dessutom mindre, vilket i och för sig ökar deras hindersamhet. I de något högre samhällslagren ha kvinnorna vidare "emanciperats": stegrat sina krav på självständigt! socialt liv i än vidare mening. Denna inställning griper snabbt omkring sig. Den löper i takt med förändringen av kvinnornas roll i det ekonomiska livet.
Om man vill stoppa födelsetalens fall, finns det därför intet annat medel än att söka förskjuta hela detta nya komplex av psykologiska motiv för en nästan till barnlöshet driven födelsebegränsning. Man måste nedbringa den extra kostnaden att ha barn för att minska det hinder barnen nu utgöra i familjernas ständiga strävan att förbättra sin standard. Och man måste göra barnen möjligast föga hindersamma för kvinnorna i deras nya sociala liv. Detta är en avsiktligt krass formulering av det socialpolitiska problem, som den hotande avfolkningen reser.
Det gäller helt enkelt att systematiskt förändra familjeinstitutionens sociala och ekonomiska basis och därmed även dess struktur och innebörd. Vi må därvid dra oss till minnes, att familjen redan har förändrats på grund av industrialiseringen; därpå äro bland annat de sjunkande fruktsamhetstalen ett tecken. Här är blott spörsmålet, om man skall låta familjen stanna i denna halva kompromiss mellan nedärvd tradition och förändrade ekonomiska villkor.
Detta är en sak, som våra konservativa moralister alltför ofta glömma. Det är nämligen fullkomligt omöjligt att gå
