De konservativas bekymmer Det går inte gärna att på det sociala planet driva moraliska ideal alldeles stick i stäv med den faktiska utvecklingen. All moral måste i viss mån acceptera. I alla händelser är det klart att de medel man använt för att söka stoppa födelsebegränsningens utbredning – strafflagstiftning och predikningar – icke äro effektiva. Och frågan är då: vilka andra medel har man att lita till? – I det konservativa lägret har man ännu knappast kommit fram till att ställa den frågan klart och ärligt. Man har skytt de socialpolitiska konsekvenserna.
Överhuvudtaget har den sedliga förtrytelsen gentemot födelsebegränsningen förlorat sina fästen. Vi veta – inte minst från den tidens skönlitteratur, från memoarer och muntlig familjetradition, från rättegångsprotokoll och statistik – att människor inte voro så överdrivet sedliga och harmoniska under 1800-talet, trots frånvaron av födelsekontroll. Och på vederhäftigt håll börjar man ju allvarligt betvivla, att den ungdom som nu växer upp med någorlunda fri tillgång till kontraceptiva medel av alla slag skulle genomgående vara så sedligt förvildad. Många erfarna och omdömesgilla iakttagare göra tvärtom gällande, att den i jämförelse med en tidigare generation är klarare, allvarligare och stundom mera ansvarsmedveten. Vissa ansamlingar av asociala element finns det naturligtvis även nuförtiden, men det lär det visst alltid ha funnits.
Vi ha därmed alls icke velat förneka, att befolkningsfrågan skulle vara en moralisk fråga av djupaste allvar. Den ytterligt drivna barnbegränsningen, varemot utvecklingen nu pekar, betecknar förvisso tydligt nog ett sönderfall av samhällets urcell: familjen. Den utveckling som försiggår reser spörsmålet, en stegrad materiell och andlig kultur nödvändigtvis skall föra till en så individualistisk – i djupaste mening asocial – livsinställning hos människorna, att de levande blott komma att sörja för sin egen tillvaro men icke för släktets fortlevnad i en uppväxande nästa generation. Ser man detta moraliska
