problem socialt, blir det emellertid icke fullt så enkelt som det först låter.
Barnafödandet har allt fullständigare kommit under förnuftets kontroll. För vår del se vi däri i och för sig ett bestämt framsteg. Den glesnande skara, som i denna sak tycker annorlunda, kommer icke att kunna hålla ställningen. Det är medan nu blott de oerfarnaste, de fattigaste och de minst försigkomna i vårt folk, som icke nåtts av kunskap om födelsekontroll. Är det rimligt och moraliskt försvarligt att genom okunnigheten såsom medel hålla just dessa folklager till att bära bördan av folkets förnyelse? Och tror man sig i längden kunna stänga kunskapen inom några stängsel? Ha icke de sista decenniernas erfarenheter lärt, att detta i längden är omöjligt? Har man vidare verkligen en så stor moralisk respekt för en underlåtenhet, som blott beror av okunnighetens tvång? Måste icke en god vilja även vara fri? – Icke minst ur moralisk synpunkt framstår för oss det principiella motståndet mot födelsebegränsning ohållbart.
Men om så barn allt fullständigare komma till världen blott med sina föräldrars vilja. reser sig spörsmålet: vill folket fortleva? Eller skall den individualistiska förnuftigheten föra till folkets död? Detta är nu i hög grad en moralisk fråga. Men moralen kan icke och får icke isoleras från den sociala organisationen av folkets, familjernas och de enskilda människornas liv. Moralen gäller ju de enskildas förhållande till varandra inom den ram av yttre betingelser, som vi kalla samhället. En fördjupad och socialt insiktsfull moral måste därför befatta sig med även samhällets egen organisation. Att direkt ändra människorna själva är svårt, om man inte samtidigt är beredd att andra de sociala betingelserna, varunder de ha att leva. Med endast uppmaningar till plikt och idealitet skall man icke komma någon vart. Det minsta man måste vara angelägen att ändra, om man vill ha människorna annorlunda beskaffade i moraliskt hänseende, är uppfostran.
