till offentligheten en förnyad påminnelse om den genomusla bostadsstandarden särskilt för lantarbetare. Ur den sistnämnda undersökningen må här endast ett par siffror åberopas. 47 % av de undersökta lägenheterna hade en golvyta, som understeg 35 kvm. Den genomsnittliga boendetätheten var 191 boende på 100 eldstäder. Antalet lägenheter med mer än 2 boende per rumsenhet uppgick till 30 % av samtliga, inhysande nära hälften av hela den undersökta befolkningen.
Vi skola icke trötta med flera siffror. Sammanfattningsvis må blott understrykas, att bostäderna på landsbygden äro av en väsentligt lägre genomsnittskvalitet än i städerna. Även trångboddheten är större. För lantarbetarna är bostadssituationen under det människovärdiga. Detta gäller även efter krismillionernas användning; en relativt ringa del har gått till de allra sämst ställdas, statarnas, bostäder. Men vi kunna samtidigt konstatera, att även landsbygdens befolkning är på god väg att på egen hand börja lösa sin bostadsfråga efter stadsbornas metod, d. V. s. genom att sluta upp att föda barn. Börja vi göra mera regelbundna och allmänna bostadsräkningar även på landsbygden, skola vi också få se hur trångboddheten kommer att sjunka. Och underligt vore det annars.[1]
"Det ligger ingenting fantastiskt i tanken, att ett folk och en kultur kan gå under på oförmågan att lösa sin bostadsfråga", säger en av de främsta kännarna i vårt land av del här diskuterade problemet, docenten Alf Johansson, i en artikel i tidskriften Tiden för år 1930. Frågan är om vi här i Sverige inte befinna oss just i den situationen. Bostädernas storlek och beskaffenhet är nämligen en av de väsentligaste betingelserna for allt samhällsliv. Just för närvarande harmonierar icke vanliga, något så när förnuftiga och ansvarskännande människors anpassning till de yttre livsmöjligheterna med
intresset av folkets eget fortbestånd. Det stora flertalet familjer
- ↑ Det bostadspolitiska problemet skall återupptagas nedan sid. 267.
