fruktsamhet, som vi ha att räkna med inom en mycket nära framtid.
För fullständighetens skull vilja vi vidare erinra om att, därest man önskar en konstant befolkningsstorlek, som överstiger den väsentligt lägre befolkningsstorlek som så småningom skulle inställa sig sedan fruktsamheten åter nått upp till reproduktionsgränsen – vilket under inga förhållanden kan ske i brådrasket – så skulle därefter ytterligare en fruktsamhetsstegring vara påfordrad, till dess att denna högre konstanta folkmängd säkrats. Den som dessutom till äventyrs rentav skulle önska ej blott en konstant befolkning vid viss storlek utan en så småningom i viss grad stigande folkmängd, skulle i motsvarande grad behöva eftersträva, att en dylik extra fruktsamhet över reproduktionsnivån hölle i sig även på längre sikt.
Det skulle i hög grad öka klarbeten i den befolkningspolitiska diskussionen, om de här och på andra ställen i texten angivna kvantitativa relationerna i möjligaste mån fasthölles. Allmänna kvalitativa omdömen förvirra lätt denna diskussion, och erfarenheten visar även, att de bidraga till att vidmakthålla sådana onödiga skiljaktigheter i befolkningspolitiska åsikter, som icke äro av real karaktär utan bortfalla vid en kvantitativ precisering av dessa åsikter och deras kunskapsunderlag.
Den praktiska befolkningspolitikens allmänna uppläggning.
Utifrån den så valda befolkningspolitiska värdepremissen – att medborgarna i framtiden mera allmänt icke vilja motse en minskning av befolkningsstocken under en viss gräns – framstår det då såsom en social livsfråga: hur skola vi kunna vända den pågående fruktsamhetsnedgången i en ny uppgång och en så kraftig uppgång, som det här måste gälla? Detta är det befolkningspolitiska problemet. Medlen måste sökas i sådana åtgärder, som dels kunna leda till en ökad äktenskapsbildning och en äktenskapsbildning i yngre år och dels kunna föra till en ökad fruktsamhet inom äktenskapen. Det finns visserligen
