vård, hygien, skolgång o. s. v. som nu, men överläte helt åt de enskilda föräldrarna att per barn betala allt det, som för dessa ändamål nu finansieras skattevägen efter inkomst. De därigenom mycket starkt ökade individuella extrakostnaderna att ha barn skulle naturligtvis då framstå fullkomligt prohibitiva för flertalet familjer. Den omfördelning, vi förorda, innebär blott ett fullföljande av den socialpolitik vi redan ha.
En av familjevärnande och befolkningspolitiska skäl motiverad omfördelning till familjerna i förhållande till deras barnförsörjningsbörda kunde dessutom icke annat än ha gynnsamma verkningar på äktenskapsbildningen och fruktsamheten även på en annan väg än genom det direkta försvagandet av det ekonomiska motivet för barnbegränsning. Genom dess förverkligande skulle såsom ofta i denna bok framhållits en grundval läggas för även moraliska krav och moralisk påverkan. Därigenom skulle vidare ges uttryck åt en nu nödvändig social omvärdering av familjeliv och barnalstring. Det har ju gått så långt – och sannerligen ej blott i de allra fattigaste folklagren – att det börjat betraktas såsom mindre fint att ha barn, i alla händelser flera barn än ett eller möjligen två. Samhället har här en plikt att även i handling bringa till uttryck en annan social värdesättning av de föräldrar, som sörja för att folket får en nästa generation. Denna för de enskilda familjerna kostsamma samhälleliga kapitalbildning bör enligt vår mening vara mera värd att ekonomiskt gynnas och socialt värdestegras än någon annan, t. ex. försäkringssparandet.
För den sista synpunkten kan man förstå att den som blott fatt en nationalekonomisk skolning av liberal typ är rätt fackblind (den hör till vad som där ibland med viss skygghet brukar rubriceras: de "utomekonomiska" motiven). Den rena fördelningssynpunkten borde man emellertid kunna fatta – åtminstone teoretiskt, d. v. s. även om man praktiskt och politiskt icke är villig att träda in för den. Nationalekonomerna ha emellertid alltid varit inriktade på att se de ekonomiska
