1933.[1] Lantarbetarklassens levnadsvillkor har emellertid under det sista decenniet undergått en relativt mindre förbättring än andra arbetargruppers. Det visar sig«även att en motsvarande beräkning för industriarbetar- och tjänstemannaklasserna från 1923 till 1933 ger till resultat en med hela 21 % minskad förbrukning av bröd och mjöl. För medelklassen, som redan 1923 hade en mindre förbrukning av bröd och mjöl, är minskningsprooenten likaledes 21 %. Härtill är vidare att anmärka, att dessa tal äro beräknade på familjebestånd med i stort sett oförändrad familjestorlek. Befolkningen såsom helhet har emellertid kraftigt minskat sitt barnantal, vilket i sin mån bör göra nedgången av den verkliga konsumtionen större än den kalkylerade utvisar. Av vissa andra skäl är det antagligt, att denna stora konsumtionsnedgång framför allt inträffat just under de sista åren.
Man kan inför dessa siffror icke underlåta den reflexionen att hela vår spannmålspolitik under de gångna åren skulle ha framstått i helt annan belysning, om vi redan tidigare haft bättre kunskap om de faktiska konsumtionstendenserna. Vi stå här inför ett av exemplen på hur en näringspolitik är blind, om den inte kan grundas på en rationellt upplagd och analyserad, fortlöpande konsumtionsstatistik. Trots de goda skördarna och arealutvidgningarna skulle spannmålspolitiken icke nu digna under orimliga överskott, såvida 1920 och 1923 års konsumtionssiffror fortfarande voro riktiga. Det är framför allt konsumtionsomläggningen, som fört spannmålspolitiken till sammanbrott.
Spannmålspolitiken är vidare ett exempel på hur – utan
direkta produktionsregleringar, som svårligen låta sig
- ↑ Vid bedömandet av denna siffra måste man erinra sig, att 1920 från lönesynpunkt betecknade ett relativt gynnsamt år för just lantarbetarklassen. Särskilt kontantlönen var hög och en något lägre förbrukning av spannmålsprodukter än vanligt torde ha varit följden. Procenttalet 7 torde därför ligga i underkant såsom uttryck för den verkliga utvecklingstendensen.
