Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/221

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
219
JORDBRUKSPOLITIKEN

Jordbrukspolitikengenomföra inom jordbruket – en prispolitik måste vara planmässigt allsidig och innefatta en för jordbruksproduktionens alla produkter så väl avvägd inbördes prissättning, att resultatet verkligen kan väntas ge den produktionsutveckling –man önskar vid den konsumtionsutveckling man har att räkna med. Detta ekonomiska avvägningsproblem har icke kommit till sin rätt i de politiska kompromisserna. Men en "planhushållning" utan en rationellt ordnad information och utan en därå grundad planmässighet leder nödvändigtvis till misslyckande.

Det är hög tid att kriskompromisserna avlösas av ett genomtänkt stödsystem, vari spannmålspolitiken infogas såsom en del. Inmalningen får därvid bibehållas och ett visst prisstöd likaså, helst givet i sådan form att prisens stadga om ej deras höjd blir bättre säkrad. Men framför allt måste impulser ges till en produktionsomläggning, som går i riktning från odlandet av brödsäd och till ökad produktion av produkter, för vilka utrymme fortfarande i viss mån kan beredas genom importregleringar (fodermedel) och för vilka konsumtionen inom landet kan ökas (animaliska produkter och grönsaker). Och man bör söka finna avsättning för de animaliska slutprodukterna inom landet och om möjligt ej fördärva jordbrukets ekonomi och våra utomlandsmarknader genom fortsatt planlös dumping.

Den andra slutsatsen är: vilja vi söka utnyttja konsumtionsreserven inom landet, är en jordbrukspolitik, som huvudsakligen arbetar på att hålla uppe prisen, på lång sikt ytterligt oändamålsenlig. Det gäller tvärtom att få ner prisen för att stegra konsumtionen. Den nödvändiga jordbrukssubventionen får då i möjligaste grad ges i andra former. hl. a. förbilligad fastighets- och driftskredit och kanske genom skuldnedskrivning. Överhuvudtaget är det ett gemensamt intresse för såväl jordbrukarna som livsmedelskonsumenterna att så stor del av den nödvändiga jordbrukssubventionen som möjligt lägges in i nedsatta produktionskostnader i stället för i uppehållna produktpris. Då livsmedelsprocentens storlek inom konsumtionsbudgeten stiger