Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
22
KRIS I BEFOLKNINGSFRÅGAN

familjens problem behandlade rationellt på samma diskussionsplan som andra sociala problem. Man värjer sig mot att i dessa frågor behöva tänka på en annan nivå än insändarspaltens sentimentala. Själva sakligheten skrämmer såsom kylig. Det kan emellertid endast vara en tidsfråga, när även familjens problem kunna behandlas tekniskt och rationellt. – Ännu mera nytta ha vi dock haft av de kritiker, som i huvudfrågorna se någorlunda lika med bokens författare; vi nämna särskilt Karl Arvid Edin, Alf Johansson och Sven Wicksell, i vissa avseenden även Gustav Cassel; andra icke att förglömma.

Ett svar till den förra arten av kritik kan av antydda skäl knappast ges utan att vi stiga ned från den nivå av den befolkningspolitiska diskussionen, vi gärna velat bidraga till att uppehålla. För den mera samvetsgranne läsaren bör det även utan ett sådant bemötande vara uppenbart, att vi t. ex. icke underkänna de moraliska sidorna i befolkningsproblemet, att vi icke uppställa såsom "huvudtes" att fruktsamheten kan höjas helt enkelt genom en allmän levnadsstandardstegring, att vi icke vilja "göra svensk landsbygdsbefolkning till en pariaklass i samhället" utan bestämt träda in för ett alldeles motsatt strävande, att vi icke "acceptera" äktenskapens tilltagande tendens till kortvarighet utan blott konstatera den såsom en del av den familjelivets desorganisation som vi anse vara det sociala grundfel som måste botas. att vi ej vilja "ta barnen från mödrarna" eller överlåta "ända till vården av de späda barnen på offentliga organ". att vi överhuvudtaget varken äro "moraliska nihilister" eller "oansvariga kommunister" utan bara helt vanliga reformintresserade människor med – efter pressdiskussionen att döma – tydligen något mer än normal ärlighet och även respekt för moraliska värden över de rent konventionella samt därtill utrustade med vissa specialkunskaper. Att vi behandla problem, som äro starkt politiska men mer än dagsaktuella, skulle ju inte behöva uppföra opinionen så våldsamt, om man i vårt land vore litet mera van vid en idépolitisk och