Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/241

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
239
ALLMÄN OCH OBLIGATORISK BARNPENSIONERING

Allmän och obligatorisk barnpensioneringbarn oavsett familjeförsörjarens yrke och kön och oavsett, om han är arbetslös eller blott har ringa inkomst, ja, oavsett om det finns någon familjeförsörjare alls (änkor med många barn, hustrur till män, som äro sjuka, intagna på anstalter o. dyl). Där familjeförsörjaren har viss högre inkomst kan man givetvis inbespara barnbidraget. Vill man emellertid nå en mera allmän stimulans till stegrad fruktsamhet i äktenskapen, bör man akta sig att sätta denna maximiinkomst för lågt. Det per barn utgående barnbidraget kan vidare intill en viss gräns stegras i den mån inkomsten per konsumtionsenhet sjunker.

Ett dylikt system för barnpensionering saknar alla de brister, som angåvos vidlåda det nyss diskuterade lönetilläggssystemet, och är således klart att föredraga framför detta.[1] Givet är, att det förverkligat skulle innebära ett synnerligen betydelsefullt framsteg framför det nuvarande tillståndet. För att vara fullt effektivt skulle det emellertid kräva mycket pengar, och frågan är om de pengarna, använda på annat sätt, inte skulle kunna tjäna samma syfte än bättre.

Ett stort flertal barnrika familjer i små omständigheter komme otvivelaktigt att vinna en viss standardhöjning. Men man har å andra sidan inga garantier för att dessa bidrag verkligen i mera väsentlig grad skulle komma barnen till godo. Här får man nöja sig med en förmodan, att kvaliteten på barnens vård och fostran förbättras i viss takt med den allmänna höjningen av familjens standard. Barnen blevo fortfarande

utlämnade åt föräldrarnas växlande grad av förstånd och omtanke.

  1. 1926 genomfördes ett dylikt system i New Zealand, där ett visst belopp tillförsäkrades varje barn fr. o. m. det tredje att utbetalas till modern under förutsättning, att familjeinkomsten understiger visst maximibelopp. – För litteratur i principfrågan hänvisas särskilt till en bok av professor Paul Douglas, "Wages and the Family". Chicago 1925. samt till en utredning av internationella arbetsbyrån i Genève, "Family Allowances" (serie D, nr. 13, 1924). En god framställning ger även Eleanor Rathbone, "The Ethics and Economics of Family Endowments", London 1927. På svenska föreligger en liten klargörande skrift av Eva Wigforss, "Arbetsinkomst och familjeförsörjning", Stockholm 1929.