Eftersom barnbidraget knappast under några förhållanden kunde bli ett kraftigare tillägg till levnadsstandarden, som ju är bestämd av den övriga inkomsten (utom för familjer med mycket låg inkomst, såsom statare och med dem ekonomiskt jämställda arbetarlager), bleve bostadens beskaffenhet, barnavårdens ändamålsenlighet, barnens utbildningsmöjligheter o. s. v. fortfarande i huvudsak beroende av föräldrarnas ekonomiska klasstillhörighet och levnadsvanor.
Vi böra vidare hålla alldeles klart för oss, att det, som redan antytts, rör sig om en överflyttning av mycket stora penningsummor, och detta även om bidragsbeloppen skulle göras mycket anspråkslösa. Antaga vi, att vi i Sverige skulle nöja oss med att betala 3 kronor per vecka till alla barn under 15 år (156 kronor per år), skulle dock för att finansiera dessa bidrag krävas en summa av nära 235 millioner kronor årligen. Skulle barnbidragen sättas så högt, att de kommo närmare den verkliga försörjningskostnaden, stegrades den finansiella kostnaden flerdubbelt.
Visserligen är det härvidlag egentligen blott fråga om en omfördelning av inkomster. Barnen underhållas ju även nu, fastän med nästan hela kostnaden lagd på dem som råkat få dem. Men uppbringandet av så höga belopp möter förvisso stora svårigheter och man kan påräkna ett hätskt motstånd. Ställda inför dylika konsekvenser skulle måhända en hel del samhällsbevarande personer ta sig för huvudet och allvarligt ifrågasätta, om verkligen det svenska folket har råd att hålla sig med så många barn. som vi trots den pågående avfolkningen dock föda upp med ianspråkstagande till största delen av mycket fattiga föräldrars försakelser.
Utjämning av barnförsörjningskostnaden genom socialpolitik.
Vore man nu säker att verkligen vinna en maximal socialpolitisk verkan, borde emellertid icke dessa
