påverkan av de enskilda familjernas konsumtionsval – ibland innebärande ett förhindrande av ett skadligt konsumtionsval (t. ex. bostadsinspektion), ibland åter ett gynnande av ett nyttigare konsumtionsval (t. ex. bostadssubvention) – ligger i socialpolitikens egen natur och har redan förts långt. Och det är endast genom att söka förstärka denna tendens och genom att styra den i en viss riktning, som även de för fruktsamhetstalen bestämmande inställningarna till familjebildning och fortplantning kunna förändras.
Denna utvidgning av socialpolitiken och dess inriktning på barnavård är framtidslinjen. Nästan hela vår socialpolitik är ju hitintills inställd på att bota symtom – hjälpa fattiga, arbetslösa och sjuka, sätta brottslingar i fängelse, sinnessjuka på hospital, alkoholister och lösdrivare på vårdanstalter o. s. v. – i stället för att vara profylaktisk och gå till de sociala missförhållandenas orsaker. Vi kunna emellertid förebygga – tekniskt är det möjligt i ganska hög grad – sjukdom, brottslighet och asociala tendenser av olika slag. All socialteknisk expertis är inställd på en dylik utveckling av socialpolitiken.
Denna nya profylaktiska socialpolitik måste i första hand innebära en mycket utvidgad social omvårdnad om barnen och de unga. Och i den mån den blir genomförd, innebär den icke blott en väsentlig kvalitativ stegring av det uppväxande släktets levnads- och utvecklingsmöjligheter – vilket i och för sig är en social investering, som från samhällets synpunkt är räntabel – utan samtidigt ett avlyftande av kostnader och ansvar från de enskilda familjeförsörjarna till hela nationen. Icke minst ur befolkningssynpunkt ter sig en dylik socialpolitisk utveckling som en nödvändig förutsättning för att vårt folk skall leva.
