orka hålla takten. Vad blir det av dessa? Vad skola de ta sig till?
Hjälpbehovet stiger helt naturligt. Så länge samhället icke i större utsträckning ger sig in på verkligt uppbyggande åtgärder av natur att nå själva orsakerna till den för låga människokvaliteten, stiger i alla händelser utgifterna för den samhälleliga hjälpverksamheten. Att därvid den s. k. understödstagarandan breder omkring sig är sannerligen inte att undra över. Mot nyss tecknade bakgrund ter sig denna understödstagaranda även i sina någon gång förekommande svårartade former såsom en i själva verket mycket mild form av asocialitet. Det är kanske mer att förvåna sig över, att dessa "förkastade", de utsorterade, ej visa farligare ressentiment och större desperation. än de faktiskt i allmänhet göra.
Kvalitetssynpunkten i arbetslöshetsproblemet.
Det stora sociala problemet ligger i själva verket långt bortom den mestadels – för övrigt även i vissa officiella undersökningar – synnerligen ovederhäftiga diskussionen av "understödstagarandan". Problemet gäller i sista hand: hur skola vi kunna höja människomaterialets kvalitet i takt med det moderna livets anspråk? Helt kunna vi säkert icke lyckas, och det tar sin rundliga tid innan några som helst frukter av ett sådant uppbyggande arbete kunna väntas visa sig. Det andra och för ögonblicket lika viktiga problemet är därför: hur skola vi på ett någorlunda tillfredsställande sätt kunna infoga flertalet av även de mindre arbetsdugliga i ett arbetsliv, som – även om vi andra skulle ha råd att försörja dem i sysslolöshet, vilket vi icke ha om vi vilja upprätthålla levnadsstandarden – likväl är oundgängligen nödvändigt för att de själva skola kunna föra en socialt lycklig, mänskligt värdig tillvaro.
En allmän anmärkning av alldeles grundläggande vikt skall därvid göras. Det är icke bara så, att de mindre arbetsdugliga
