Alldeles särskilt skarpt måste förkastelsedomen över läroverkslärarnas urval och utbildning uttalas: där förekommer icke på ett tidigt stadium något som helst urval efter lämplighet eller ens efter intresse för vare sig uppfostran eller undervisning. Och denna brist på målmedvetenhet i yrkesvalet uppväges icke till någon del genom särskild utbildning för yrket. Efter vissa akademiska studier, lagda helt allmänt, teoretiskt, kunskapsmässigt, blir man helt enkelt lärare om man inte blir något annat. Formellt fordras visserligen även en kortare "kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia", men denna är blott ett tillskott i den akademiska kunskapsmängden och är ej avsedd att ge yrkesträning. Först långt i efterhand, som jästen efter brödet, när den unga mannen eller kvinnan lagt ner många, dyra år av studier för yrket och oftast praktiskt undervisat i långa tider som extralärare, kommer visserligen det s. k. provåret. Det är dyrt och kommer synnerligen olägligt för den unge läraren, som vid denna tid redan har eller borde ha bildat familj. Det skötes av facklärarna och ger en hel del "undervisningsteknik" i olika skolämnen, vilket är en högt uppdriven specialitet i provårsläroverken. Men det tillskott provåret ger i verklig uppfostringspsykologi är magert och även dilettantiskt. De som undervisa vid provårsläroverken och där handleda lärarkandidaterna sakna ju vanligen själva varje utbildning i pedagogik och praktisk psykologi.
Efter provårets slut får så lärarkandidaten betyg i undervisningsskicklighet, som för det första inte är tillförlitligt annat än i fråga om "undervisningsteknik" och för det andra inte alls sorterar bort de svaga lärarna utan blott försvårar deras möjligheter att få "bra platser". En utsortering på detta sena stadium av efterutbildningen vore naturligtvis även onödigt grym och är därför praktiskt ogenomförbar. Vill man ha möjligheter att välja ut lärare efter anlag och intresse för yrket, måste man tillvarata dem tidigare; helst vid inträdet till studier för lärarbanan.
