Lärarutbildningens bristerMot dessa brister i den yrkesmässiga utbildningen kunna nu vanligen lärare åberopa sitt sunda förstånd och sin "erfarenhet", vilket för all del inte är det sämsta, om det bara i någon mån vore grundat på saklig, systematisk kunskap. Det är nu otvivelaktigt så på alla områden, att sunt förstånd och personlig erfarenhet ofta leda vilse, om de inte tyglas av verkliga insikter. Lärares "personliga erfarenhet" ge också ofta vanföreställningar om barnen, därför att man inte tagit vetenskapens samlade erfarenhet till hjälp och aldrig tränats i verklig psykologisk observation. Det är dessutom en lång och onödig omväg att låta var och en på egna vägar leta sig fram till yrkesskicklighet i en tid då tekniska resurser för en systematisk utbildning ingalunda saknas; samtidigt som det privata initiativet till lärarens fortbildning och intresse ju ingalunda är garanterat.
Läroverkslärarna måste därför snarast möjligt tillgodoses med någon art av verklig seminarieutbildning, direkt inriktad på yrket. Men dessutom måste alla slags seminarier på ett genomgripande sätt reformeras för att bättre kunna svara mot tidens krav. Främst gäller det att införa den praktiska psykologien, "människokunskapen", på en central plats i lärarutbildningen. Undervisningen i psykologi får inte som hittills vara endast ett ytligt skummande av ett akademiskt – spekulativt eller experimentalpsykologiskt – kunskapsstoff. Den måste läggas om, så att den ger psykologisk förståelse; måste komma verkligheten närmare och mera direkt inriktas på själva uppfostringsproblemen. Praktisk barnpsykologi blir därför ett huvudstudium. Men även psykopatologien måste ges ett visst utrymme för att vänja den blivande läraren att igenkänna de viktigaste avvikelserna från den normala utvecklingen. Av största vikt är därvid, att dessa barnpsykologiska studier inte endast bli bokliga utan stödjas av ingående observationer och djupgående analyser direkt av barn.
Men även med en omlagd seminarieutbildning för alla läran
