Sida:Kris i befolkningsfrågan folkupplaga.djvu/304

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
302
SOCIALPOLITIKEN OCH FOLKETS KVALITET

sämre än den andra. Det beror alldeles på i vilken värld hon skall leva – och vilken värld vi vill förbereda för henne och genom henne. Det fordras därför i första hand kännedom om de krav samhällslivet ställer på nutidsmänniskorna: den människotyp är den bästa, som på ett personligen mest harmoniskt och för samhället mest effektivitetsskapande sätt förmår anpassa sig till det sociala livet.

Efter denna pragmatiska målsättning har skolan sedan att anordna sitt arbete. Om vi då först fråga vilken människotyp, som faktiskt befrämjas av skolan sådan den just nu är, så finna vi att skolarbetet ännu alltjämt i huvudsak är inriktat på att ge oss lydiga, oreflekterade feodalmänniskor och själviska privatkapitalister, alltså människotyper anpassade till redan förgångna samhällstillstånd. Skolans – oftast omedvetna – uppfostringsideal av i dag rymmer en högst olycklig sammanläggning av dessa båda historiska människotyper. Den gynnar de lydaktiga egoisterna, vilka också faktiskt bäst passa in i skolarbetets organisation och bereda lärarna de minsta bekymren. Vad vi däremot skulle vilja förmena vara det riktiga anpassningsidealet i vår tid: människor med förmåga både till individuell självständighet – i motsats till den medeltida lydnadsmänniskan – och till kollektivt samarbete – i motsats till den privatkapitalistiska konkurrensmänniskan – är ännu i stort sett främmande för skolmentaliteten.

Skolans hela arbetssätt är sålunda till en början inställt på att ge oss människor, som sporras till arbete endast av trångt individuella motiv: individuell tävlingsiver och behov att personligen göra sig gällande. Det är ju aldrig annat än den individuella prestationen som värderas. Och den uppskattas dessutom ganska mekaniskt och summariskt efter det ytliga resultatet. Arbetet är inställt efter betyg och snedvrides genom de oupphörligt närvarande hänsynen till förestående examina. Det ständiga inbördes värdesättandet av uppnådda resultat fördärvar både de få tillfredsställda och de många otillfredsställda