med de krav, som allmänt resas av hänsynen till lycklig livsinpassning.
Denna den allmännaste sidan av det stora kvalitetsproblemet inom befolkningsfrågan tillhör alltså socialpsykologien och pedagogiken. Den människotyp som kräves för nästa generation, bestämmes av samhällslivets fordringar. Om uppfostran, och därvid i första hand skolans uppfostran, ger oss en annan människotyp, blir följden personliga slitningar och social ineffektivitet.
Ur vår skoltids skärseld komma nu visserligen de allra flesta igenom utan alltför märkbara skador. Det hindrar inte, att en skoluppfostran mer i anslutning till den målsättning vi ovan skildrat skulle kunnat göra dem än mer livsdugliga, effektiva och harmoniska. Värre ter sig emellertid resultatet för de individer, som ha en svagare konstitution eller speciella miljösvårigheter, och som därför riskera att utvecklas till livsodugliga. För dem betyder skolan oftast icke den hjälp till anpassning och till förstärkande av livsdugligheten, som skulle vara påkallad, utan ofta raka motsatsen: ett definitivt snedvridande och nedpressande av personligheten. Var och en som har till uppgift att handleda vuxen ungdom – t. ex. studenter – har rika tillfällen att studera de fula intelligens- och karaktärsärren från skoltiden.
Rent allmänt är det svårt att säga, vilken kategori som drabbas hårdast av skolans speciella skadeverkningar: de begåvade, som på grund av klassundervisningens anordnande sällan tvingas utnyttja hela sin energi och kapacitet och därför demoraliseras och ofta för hela livet få dåliga arbetsvanor, eller de obegåvade, som i skolan hårt pressas redan genom medvetandet om sina svårigheter och jämförelser med kamraterna, stundom även genom hån, förmaningar och snubbor, dessa som stämplas med mindervärdighet och som därför sällan kunna föras fram till att utveckla den skicklighet, de dock på något område och i begränsad grad besitta. Alla dessa individuellt skiftande, ofta svårartade felanpassningar, som skolan
