Kunskapsresultatet ej tillräckligtnu medverkar till, äro av den art, att en friare, en på en gång mer individuell och samtidigt mer social fostran samt framför allt tillämpandet av den psykiska hälsovårdens krav kan komma att väsentligt minska riskerna. Härtill fordras emellertid en grundlig omstöpning av lärarutbildningen, så att mänskligt–psykologiska intressen komma i förgrunden.
Men även om vi skulle lämna ur räkningen dessa kultur sociologiskt och individualpsykologiskt betingade nya målsättningar för skolans uppfostringsarbete och bara hålla oss till det som är gammalt och vant, skolans kunskapsmeddelelse, så kan man allvarligt ställa frågan om dess effektivitet. Gör vår svenska skola det mesta möjliga för att åt hela folket ge den bästa möjliga kunskapsutrustning? Eller ha vi en kvalitetsökning av folkmaterialet att vänta, om vi kunde reformera även i detta hänseende?
Med vår sedvanliga blygt nationella överskattning av våra egna institutioner, som hör ihop med den språkligt, kulturellt och psykologiskt begränsade horisonten, ha vi svenskar ofta för oss, att vårt folkskolesystem är någonting internationellt särskilt högtstående. Vi bygga därvid på den gamla erinringen, att vi på sin tid fingo allmän skolplikt relativt tidigt och att vi snabbt. kunde bringa ned procenttalet analfabeter. Sedan dess har man emellertid utomlands flerstädes för länge sedan hunnit om oss.
Särskilt behöver det framhävas, att vårt skolväsen på landsbygden ganska allmänt lämnar mycket övrigt att önska. Om en landspojke kan läsa en tidning på fyra sidor, så tar det ofta en hel söndagseftermiddag, och han står i allmänhet mycket främmande för de företeelser, utom de lokala, som där avhandlas. Han kan i allmänhet inte skriva ett enkelt brev, vars komposition och stavning inte stämplar honom som underklass. En mera invecklad räkneoperation skulle han aldrig våga ge sig in på.
Felet är inte lärarkårens utan undervisningens dåliga
