självbildning, varpå hela samhällsutvecklingen i sista hand beror. Han måste ha fått göra de sociala institutionerna själva till föremål för studier och framför allt därvid ha fått ögonen öppnade för vad som skall ses såsom fakta och vad man kan ha tycken om, vad som är fast och vad som är föränderligt, ha fått de politiska intressena och åsikterna inordnade i det sociala samband, varinom de äro verkande krafter, och ha väckts till känsla för medborgerligt ansvar. Till denna medborgarfostran sluter sig på ett naturligt sätt den föräldrauppfostran vi nyss talat om.
Alldeles bortsett från hur vi praktiskt organisera skolväsendet på landsbygden och i städerna och även om vi bygga på folkskolan ytterligare ett eller rentav två år, kan denna uppfostringsuppgift blott i ringa grad tillvaratagas i folkskolan. Folkskolan måste under alla förhållanden släppa barnen på ett så tidigt utvecklingsstadium, att de icke äro mogna för en dylik mer än kunskapsmässig medborgarfostran. I de praktiska fackskolornas kursplaner kan och bör däremot den medborgerliga fostran kunna få väsentligt större utrymme.
Det ligger nära till hands att såsom ett socialpedagogiskt önskemål uppsätta ledighet för ett ungdomsskoleår med huvudsyfte att ge denna sociala fostran. Den frivilliga bildningsrörelsen fyller redan i stor utsträckning detta krav. På landsbygden har folkhögskolan arbetat sig fram. Kravet är nu att folkhögskolan måtte göras tillgänglig för de allra flesta. Landsbygdens barn skola i första hand ha en bättre folkskola men därefter en förbättrad fackutbildning – våra lägre lantbruksskolor äro för klent utrustade, för snålt understödda och besökas av ett alldeles för ringa antal av landsbygdens ungdom – och jämsides därmed en till ett större flertal utsträckt folkhögskoleundervisning. Det är möjligt att den rätta vägen här är en rationell samordning av fackutbildningen och medborgarundervisningen inom folkhögskolans ram; denna väg är ju redan flerstädes i landet beträdd. Jämsides därmed böra
