Den folkliga bildningsrörelsenfolkbibliotek och ungdomsrörelsernas egen bildningsverksamhet kraftigare understödjas.
Folkhögskolan framstår som sagt såsom en mycket ändamålsenlig lösning för landsbygdens del av det här diskuterade problemet, men denna skolform har även börjat uppmärksammas för den stadsungdom, som inte tillgodogör sig de speciella överbyggnaderna på bottenskolan. I städerna ha dessutom under de sista åren biblioteksväsendet och framför allt de frivilliga bildningsrörelser, som arbeta med kurser och studiecirklar, tagit de nya och viktiga bildningsuppgifterna så på allvar, att de numera utgöra en mycket betydelsefull del av vårt uppfostringsväsen. Föreläsningsverksamheten däremot förlorar alltmer i betydelse, då den icke bygger på någon självverksamhet från de deltagandes sida. Dess rika utveckling för några decennier sedan var ett utslag av liberalismens humanism och övertro på passivt tillägnad, osorterad "upplysning".
Det är sålunda möjligt, att arbetar- och bondeungdomen på egen hand kommer att organisera den medborgerliga fostran som kräves, om de bara få tillräckligt ekonomiskt stöd från det allmänna. Denna frivilliga bildningsrörelse – och vi inbegripa däri med stor rätt även folkhögskolorna – är i så måtto märklig, som den står i viss mån fri från den skolpedagogiska traditionen och faktiskt närmare de moderna pedagogiska idealen. En mycket stor del av denna bildningsrörelse träffas överhuvudtaget icke av en kritik liknande den vi riktat emot skolan. Den har förblivit mera obunden av den organiserade konservatismen i själva skolväsendet och varit angelägen att värna sin självständighet. Den har icke bundits av kursplaner och examenskrav. Dess undervisning har även kunnat uppbyggas på de undervisades självarbete, den har haft ett urval av de mest intresserade att undervisa och har överhuvudtaget burits av ett socialt patos, som förenat lärare och elever. Bildningsrörelsens mål har naturligt blivit en social fostran, fostran till självverksamhet och i viss mån till
