sig stoppas av brist på argument. Efter Marx ha vi alla lärt oss, att denna åsiktsbildning icke är någon produkt av rationellt vägda skäl och motskäl utan väsentligen blott den ideologiska överbyggnaden över hela den sociala och ekonomiska utvecklingen. Argumenten infinna sig i allmänhet, när de behövas. De äro de sökta premisserna till redan givna slutsatser.
Ur den frambrytande egendomskonservatismens argumentnöd växer så den klassiska befolkningsläran fram såsom ett försvar för de bestående institutionerna: familjen, äganderätten och förmögenhetsolikheterna. Av en mängd kringflytande tankespillror bygger den behjärtade prästmannen Malthus upp den förskansning, som den borgerliga konservatismen behövde gentemot den utilitaristiska, innerst inne starkt radikala filosofi, som fanns innesluten i dess egen samhällsekonomiska åskådning.
De radikala samhällsförbättrarna ha tagit grundligt miste, säger Malthus, då de skylla allt ont på de sociala institutionerna. Orsaken och därför även skulden till de breda lagrens ekonomiska nöd ligger hos dem själva. Varje försök att höja arbetarklassen på de besittandes bekostnad leder på lång sikt blott till stegrad befolkningsmassa och därefter nytt elände. Detta är de teser Malthus med sin befolkningsteori söker leda i bevis.
Befolkningen pressar ständigt emot näringsutrymmet, påstår han. Fortplantningsdriften är nämligen långt starkare än möjligheterna att bereda försörjning för en ökad befolkning. Försörjningsmöjligheterna lyda "den avtagande avkastningens lag", den teori, vilken därefter införlivas med den klassiska liberala fördelningsläran såsom "jordräntelagen". Befolkningstillväxten hålles inom dessa naturgivna gränser genom vissa hinder. Malthus skiljer mellan två slag av sådana hinder. "Positiva" eller "undertryckande" kallar han de hinder, som taga sig uttryck i att redan födda människor på ett eller annat sätt avlivas: genom krig, farsoter, hungersdöd och annat elände.
